Australiens hälsominister har godkänt ett program som på tre år ska öka antalet organdonationer genom att intensivvård ges till patienter som inte kan återupplivas. Två holländska läkare har samtidigt fört en teoretisk diskussion om transplantation av organ från döende donatorer innan de har dött.
Med hjälp av ett tillskott på 17 miljoner australiensiska dollar (ca 110 miljoner kr) under tre år ska sjukhus få ersättning för intensivvårdens extrakostnader och på så sätt kunna öka antalet organdonationer. Sjukhus kommer att kunna få upp till 11 400 dollar (ca 73 000 kr) per patient som blir donator. För att upprätthålla patientens lämplighet som organdonator ska hon få läkarvård när hon kommer till akutmottagningen och har identifierats som potentiell organdonator, och sedan vidaretransporteras till intensivvårdsavdelningen. Förslaget kritiseras för att uppmuntra sjukhus och intensivvårdsavdelningar till att pressa människor till att deras döende familjemedlemmar ska bli organdonatorer och för att patienter, som man normalt skulle låta dö, kommer att hållas i livet en tid.
Samtidigt i Europa framhåller två nederländska läkare att organ som tas innan döden inträffar har bättre kvalitet, och i en artikel i den nederländska läkartidskriften Medisch Contact (Nr. 09 - 04 mars 2010) för de en teoretisk diskussion om för- och nackdelar med att ta organ från patienter som är döende men ännu inte förklarats kliniskt döda.
Fördelen att ta organ innan man avbryter livsuppehållande åtgärder är, enligt läkarna E. Kompanje och Y. de Groot, det större antalet donerade njurar som då blir lämpliga för transplantation och att mottagaren kan dra fördel av de bättre organen. Den döende skulle efter att man tagit bort njurarna kunna insomna fridfullt i kretsen av sina anhöriga, medan nuvarande praxis gör att transplantationen måste ske senast fem minuter efter dödsögonblicket. De två läkarna varnar för nackdelen med att det stora ingreppet på en levande patient med att ta en eller båda njurar inte sker pga. medicinsk nödvändighet, och att det finns en risk att patienten inte genast avlider efter transplantationen utan i flera timmar innan döden inträffar lider av operationssmärtor. E. Kompanje och Y. de Groot befarar även att en sådan praxis riskerar att öka misstron mot organdonation och förespråkar därför trots allt regeln att donatorn måste ha vara hjärndöd, något som på sistone har ifrågasatts av vissa eftersom en del läkare anser hjärndödskriteriet för ohållbart.
Källor: The Herald Sun (
www.heraldsun.com.au) och 20 Minuten online (
www.20min.ch)