I veckan har det framkommit att en domare beordrat abort och sterilisering för en kvinna med schizofreni och bipolär sjukdom, samtidigt som en flicka nekats njurtransplantation av skälet att hon är ”mentalt efterbliven”. Båda avslöjanden har startat intensiva debatter.
Det var i oktober under ett besök på en akutavdelning som det uppdagades att den 32-åriga kvinnan, som getts pseudonymen Mary Moe, var gravid vilket innebar att hon inte kunde ta sin medicin, eftersom det kunde skada barnet. Sjukhuset ansökte därför om att kvinnans föräldrar skulle utses till hennes förmyndare så att de kunde ge tillstånd till en abort.
Problemet var bara att Mary Moe inte alls ville att barnet skulle aborteras. Trots att det hon sade inte var helt sammanhängande, insisterade hon på att hon var ”mycket troende” och aldrig skulle gå med på abort, eftersom hennes första graviditet slutade med abort. Hon hade därefter fött en son, som hennes föräldrar tar hand om, enligt tidningen The Boston Herald.
Fallet gick till domstol och domaren kom fram till att Mary Moe skulle göra abort. Om det skulle visa sig att hon var omedgörlig skulle man, enligt domaren kunna ”locka, muta eller lura” henne till sjukhuset. Domaren ville även få ett slut på graviditeterna och beordrade kvinnan att bli steriliserad ”för att undvika att denna smärtsamma situation upprepas igen”. Enligt domaren var Mary Moe inte själv kompetent att besluta om aborten på grund av sina ”påtagligt vilseledande övertygelser” men skulle ha valt abort om hon hade varit beslutskompetent.
Domslutet överklagades i delstaten Massachusetts appellationsdomstol och förklarades ogiltigt. ”Det personliga beslutet att bära eller föda ett barn är en rättighet så fundamental att den måste ges till alla människor, även till dem som är inkompetenta” var beslutet från appellationsdomstolen, som inte heller kunde ställa sig bakom kravet att sterilisera kvinnan.
Fallet har fått stor uppmärksamhet och många – både från handikapprörelsen och etiker – ställer sig frågan, hur ofta kvinnor tvingas till sterilisering och abort på grund av psykiska funktionshinder.
Samtidigt har ett annat fall kommit fram, som även det fått många etiker att uttala sig. Det gäller en treårig flicka, som lider av en sällsynt genetisk sjukdom, och som därför behöver en ny njure inom ett år. Flickans ansvarige läkare har dock avböjt möjligheten till transplantation p.g.a. att hon är ”mentalt efterbliven”, vilket startat en intensiv debatt om huruvida psykiska funktionshinder är tillräcklig orsak att inte få ta emot ett donerat organ. Enligt flickans mamma är det inte flickans allmänna hälsotillstånd som fått läkaren att ta beslutet, utan denne skall ha motiverat sin hållning med det faktum att hon p.g.a. sin sjukdom är ”mentalt efterbliven”. Också efter att mamman erbjudit att leta efter en matchande njure bland familj och anhöriga skall läkaren och sjukhuset ha nekat transplantation p.g.a. flickans ”livskvalitet” och ”mentala försening”, samt det faktum att man inte tror att hon i framtiden korrekt skall kunna ta de mediciner, som kommer att krävas hela livet.
Enligt sjukhuset tas inga beslut endast på basis av patienters ”intellektuella kapacitet”. Att vårda barn med försenad utveckling är dock ofta komplicerat och många har kortare genomsnittslivslängd än andra, vilket, enligt sjukhuset, gör att man prioriterar barn som har högre chans att överleva. Enligt tidningen The Washington Post finns inget kontistent agerande bland olika sjukhus: 39 procent av tillfrågade sjukhus svarade i en undersökning 2009 att de aldrig överväger patienters ”utvecklingsförseningar” när det gäller organdonation medan 43 procent av de tillfrågade sjukhusen alltid gör det.
Källor: BioEdge (www.bioedge.org) och The Washington Post (www.washingtonpost.com)