I dag, tisdag, avslutas en internationell kongress arrangerad av Påvliga livsakademin där man diskuterat livets slutskede och vården av obotligt sjuka och döende.
Kongressen med cirka 500 deltagare från hela världen har titeln Nära de obotligt sjuka och döende: vetenskapliga och etiska aspekter. Bland annat har man diskuterat ordinär och extraordinär behandling, två traditionella kategorier när man talar om vård, samt proportionerlig och oproportionerlig, två kategorier som börjat användas mer på senare tid. Läs mer om dessa kategorier >>
Biskop Elio Sgreccia, ordförande för Påvliga livsakademin, öppnade kongressen genom att peka på den intensiva diskussionen om eutanasi som, enligt honom, är resultatet av befolkningskontroll som lett till att äldre är kvar med liten eller ingen familj att vårda dem i deras sista ögonblick. Till detta kommer allt mindre resurser i vården, en stor generation som föddes på 1940-talet och som när de blir allt äldre kommer att sätta press på sjukvården, och allt färre unga som kan arbeta. Trycket för eutanasi blir allt större, menar biskopen.
Efter kongressens öppnade mottog påven Benedikt XVI alla deltagare och fastslog i sitt tal kyrkans motstånd till eutanasi. Påven talade om den större samhälleliga dimensionen av att respektera dem som är sjuka eller döende: ”Hela samhället är kallat att respektera de svårt sjuka och döendes liv och värdighet. … Mer konkret betyder det att säkerställa att varje människa som behöver hitta det nödvändiga stödet genom passande behandling… som ges genom att använda kriterier för proportionerlig behandling - medan man har i åtanke den moraliska plikten att ge (för läkaren) och att acceptera (för patienten) den behandling för att rädda liv som, i en viss situation, anses ordinär. Vad gäller behandlingsformer som innebär betydande risk eller som bör bedömas som extraordinära, är det moraliskt acceptabelt att tillgripa dem, men valfritt. Det kommer dessutom alltid att vara nödvändigt att försäkra sig om att alla får den behandling de behöver, och att familjer som tyngs av sjukdom får stöd, speciellt om sjukdomen är allvarlig eller utdragen.”
Påven pekade också på hur samhället kan förbättra stödet för de döende och allvarligt sjuka. Precis som ett nyfött barn ger rätt till föräldraledighet, sade han, måste liknande rättigheter ges till dödligt sjukas släktingar. ”Större respekt för det individuella människolivet kommer ofrånkomligen genom var och ens konkreta solidaritet, och utgör en av de mest brådskande utmaningarna i vår tid.”
Påven tog också upp hur det blir allt vanligare att äldre är ensamma ”till och med i ögonblick av allvarlig sjukdom och när de närmar sig döden”. Han noterade att dessa situationer ökar trycket mot eutanasi, ”speciellt när utilitaristiska åsikter har blivit etablerade”. Därför påminde påven om kyrkans ”tydliga och konstanta etiska fördömande av alla former av direkt eutanasi”.
Samhället, sade påven slutligen, måste ”försäkra tillräckligt stöd till familjer som vårdar en familjemedlem hemma, ibland över en längre tid, sjuka som är drabbade av degenerativa tillstånd … eller som behöver särskilt kostsam vård. Det är framförallt i dessa fall som synergin mellan kyrkans och institutioner kan visa sig vara särskilt viktig för att försäkra sig om den nödvändiga hjälpen till människolivet i sårbara ögonblick.”
Källa: Catholic News Agency (www.catholicnewsagency.com)