Indiens författning förbjuder diskriminering på grund av kast, och bland unga indier är det alltmer en icke-fråga. Den gamla sociala ordningen håller sakta på att försvinna, men spelar fortfarande en stor roll på fertilitetskliniker.
I Indien, med en befolkning på över 1,3 miljarder, är fertilitetsindustrin en blomstrande sektor. Enligt det Mumbaibaserade indiska sällskapet för assisterad befruktning utförde deras kliniker förra året uppskattningsvis 18 000 ivf-behandlingar som i 30 procent av fallen resulterade i graviditet. Sällskapet gör dock gällande att bara hälften av landets fertilitetskliniker är medlemmar, och det totala antalet ivf-behandlingar är därmed mycket större.
I Indien efterfrågar många barnlösa par, som står inför ivf-behandling eller hjälp av en surrogatmamma, äggdonatorer och surrogatmödrar från en särskild kast, Indiens uråldriga system som betecknar indiers sociala ställning, där brahminerna är högst upp i rang och daliterna räknas till de oberörbara, som står längst ner.
– Vid sidan av utseende, hudfärg och utbildning väljer blivande par äggdonatorer från samma kast och tro, säger Samit Sekhar, specialist på assisterad befruktning i Hyderabad.
– I Mumbai ber par om "liknande familjebakgrund", vilket är en förskönande omskrivning för att leta bland särskilda kaster, säger Goral Gandhi, som förestår laboratoriet vid en välkänd fertilitetsklinik, Rotunda.
– I Bangalore rekryterar infertila par äggdonatorer och surrogatmödrar från sin egen kast innan de kommer till mig, säger fertilitetsspecialist Kamini Rao.
En äggdonator från en högre kast med fördelaktigt utseende kan tjäna mellan 50 000 och 100 000 rupier (ca. 7 600-15 280 kr) medan ersättningen för kvinnor i lägre kaster är 20 000 rupier (ca. 3 000 kr). I Mumbai, Indiens kommersiella huvudstad, kan betalningen till donatorn för ägg stiga till 200 000 rupier (ca. 30 500 kr).
Källa: Genetics and Society (www.geneticsandsociety.rsvp1.com)