Den första, stora amerikanska studien av hur unga vuxna påverkas av att få reda på att de kommit till genom en spermadonator har just publicerats.
Enbart i USA föds uppskattningsvis 30 000 – 60 000 barn varje år efter att ha kommit till genom spermiedonation medan cirka 6 000 barn kommer till med hjälp av donerade ägg, och man tror att runt en miljon nu levande amerikaner kommit till med hjälp av donerade könsceller. Hittills har ingen grundlig studie gjorts i USA av denna grupps upplevelser, men i en rapport som nyligen publicerades görs ett försök på att jämföra donatorbarnens psykiska välbefinnande med dem som kommit till på naturlig väg. I rapporten, som heter My Daddy’s Name is Donor, har man intervjuat runt 500 unga vuxna mellan 18 och 45 år som kommit till genom spermiedonation och jämfört med lika många adopterade samt med en lika stor kontrollgrupp som vuxit upp med sina biologiska föräldrar. I studien kommer man fram till att unga vuxna som kommit till med spermiedonator lider mer av oro, nedstämdhet, är mer förvirrade och känner sig mer isolerade från sina familjer. Jämfört med andra unga vuxna är det också troligare att de drabbas av depression och missbruk samt gör lagöverträdelser.
De tillfrågade visar sig vara splittrade i sin syn på fertilitetsindustrin; å ena sidan är de tacksamma över att få ha kommit till, medan de å andra sidan har svårt att komma bort från tanken att vara ett barn man köpt och betalat för.
I korthet framkommer följande:
- två tredjedelar håller med om påståendet ”min donator är halva mig”;
- hälften störs av att pengar spelade roll för hur de kom till;
- nästan hälften säger att de har varit rädda för att bli attraherade av eller att ha ett sexuellt förhållande med någon de är ovetandes släkt med;
- två tredjedelar håller med om att barn till donatorer måste få veta sanningen om hur de kommit till;
- hälften är bekymrade över eller starkt emot själva företeelsen med donatorbefruktning, även när föräldrarna sedan berättar sanningen;
- vuxna som kommit till genom spermiedonation är mycket mer benägna att själva donera könsceller och att hålla med om påståendet att ”alla har rätt till barn”. Av de tillfrågade hade 20 procent redan donerat könsceller eller varit surrogatmamma.
Förvånande nog upplever de som kommit till genom donation i högre grad än andra – till och med adopterade – en känsla av att vara främlingar i sin egen familj. I en direkt jämförelse med adopterade fann man också att donatorbarnen var dubbelt så benägna att vara avundsjuka på andra som känner sina biologiska föräldrar, dubbelt så benägna att oroa sig över att föräldrarna ”kan ha ljugit för mig om viktiga saker” och tre gånger mer benägna att känna sig ”förvirrade över vem som är med i min familj och vem som inte är det”.
Marknaden för könsceller i USA är i stort sett oreglerad, och man kan köpa både inhemska och utländska könsceller. Mest populära är spermier från långa, blonda studenter vid fina amerikanska universitet eller från Danmark. I en artikel i New York Times framhålls Storbritannien, Sverige, Norge och Schweiz som goda exempel på länder där man reglerar donation av könsceller och t.ex. förbjuder anonyma donatorer. Man framhåller också att många europeiska länder har en gräns långt under USA:s rekommendationer för hur många barn en spermiedonator kan tillåtas få. I USA är rekommendationen 25, men det har genom register framkommit, att det finns män som fått över 100 barn. Läs mer >>
Källa: New York Times (www.nytimes.com)