Nytt hopp för genterapi

Målet med genterapi är att de friska generna ska absorberas och på så sätt hjälpa den sjuke; bland annat har man gjort försök med att föra in friska gener direkt i hjärnorna på patienter som lider av Parkinsons sjukdom. För att sprida generna använder man oftast konstruerade, ofarliga virus som bär på de friska generna.

Genterapin som forskningsområde har de senaste åren skakats av en rad kraftiga tillbakagångar, men tidigare i år kom nyheten att man med hjälp av genterapi lyckats behandla ett tjugotal patienter som led av tre olika, sällsynta immunbristsjukdomar. Läs mer >> Forskare har nu återupptagit sina försök, och totalt pågår i dag över 300 kliniska försök med genterapi i hela världen. Målet med undersökningarna är dels att komma närmare med att kunna bota genetiska sjukdomar som muskeldystrofi, cystisk fibros och blodsjukdomar, dels att hitta behandlingsmetoder mot sjukdomar som inte har ett lika klart, ärftligt mönster som cancer, aids och hjärtsjukdomar. Bland annat injicerar man gener som ska hindra kroppen att bilda dödliga tumörer, gener som ska stimulera kroppens förmåga att bilda nya celler i försök med hjärtsjuka patienter som behöver nya hjärtmuskelceller och blodkärl, och gener som ska bromsa upp sjukdomsförloppet hos muskelsjuka patienter och dem som lider av Alzheimer och Parkinsons. Långt de flesta försöken befinner sig dock på ett mycket tidigt stadium.

Experimenten har hittills hindrats av att man inte vetat, hur man skulle få de friska generna att nå de ställen i kroppen där de behövs, och hur man skulle kunna få dem att fungera om de väl kom dit. Man har därför försökt bäst man kunde: genom att tillföra miljontals gener genom blodomloppet och hoppas, att en liten del så småningom skulle hamna där de kunde göra nytta. De förväntade effekterna uteblev dock; och fastän man ibland fick de nya generna att bege sig dit man ville, vilket sällan hände, var effekten begränsad till ett par veckor. Även genbärarna, som man använde för att transportera generna, ställde till problem. I och med att nakna DNA-sekvenser inte kan tränga igenom cellmembran, brukar man sätta in genkopiorna i virus, som lätt tränger igenom cellväggarna. Först tar man dock bort bärarvirusens egna gener, så att de inte ska reproduceras eller sprida oönskade sjukdomar, men ändå orsakade virusen ofta immunförsvarsreaktioner på patienterna.

Efter att en fransk pojke 2003 utvecklat leukemi och avlidit som ett resultat av ett experiment med genterapi, stod de flesta liknande försök stilla i två år. Under tiden försökte man hitta sätt att transportera de friska generna som inte resulterade i att kroppen reagerade med ett aggressivt immunförsvar och bildade cancer. Man försökte även få fram metoder för att få kroppens celler att dra fördel av de nya generna längre än ett par veckor.

Forskarna har nu lyckats förbättra förmågan att kontrollera de gener de använder, begränsa genernas aktiviteter till de sorters celler där de behövs samt fått dem att förbli aktiva en längre period. De använder nu också säkrare virus som bärare, virus som har mindre tendens att utveckla cancer eller resultera i andra immunförsvarsreaktioner. Den tekniska utvecklingen har även gjort det möjligt att injicera små mängder genetiskt material till begränsade delar av kroppen i stället att som förut bombardera blodsystemet med miljontals gener.

Trots att några av hindren nu blivit övervunna återstår dock många andra. ”Vi är väldigt medvetna om utmaningarna, och jag tror inte att genterapin är överreklamerad, så som den var på 80-talet” säger dr. Donald Kohn, genterapipionjär på Childrens Hospital i Los Angeles. Han syftar på det tidiga 80-talet, när många trodde att genterapin inom snar framtid skulle kunna behandla de flesta sjukdomar, och fortsätter: ”Genterapin gör framsteg, sakta med säkert”. Många forskare tror nu att DNA-baserade behandlingar en dag ska kunna bli en naturlig del av sjukdomsbehandlingar.

Källa: Los Angeles Times (www.latimes.com)