Gruppen barn tillkomna genom spermadonation ökar, och i samma takt växer deras undran om deras genetiska arv. Samtidigt föredrar spermadonatorer anonymitet av rädsla för ekonomiska krav från sina barn.
De barn som kom till med donerade könsceller under fertilitetsbranschens uppsving under 1980-talet börjar bli vuxna, och många av dem anser att de har en grundläggande rätt att få reda på sitt genetiska arv. Det finns länder, däribland Kanada, där spermadonatorer är anonyma, medan man i andra länder, som Sverige, Österrike och Storbritannien, har rätt till begränsad information om ens förälder.
– Det handlar om vilkas intressen som ska tas tillvara, donatorns rätt till privatliv eller barnens rätt till en fullständig identitet, säger Juliet Guichon, professor i medicinsk bioetik vid University of Calgary i Alberta i Kanada till den kanadensiska medicintidskriften CMAJ.
I Storbritannien har några fertilitetsexperter manat till återgång till anonym donation, vilket de tror kommer att öka antalet donationer, en uppfattning som delas av många fertilitetsläkare i andra länder.
– Donatorer borde inte tvingas att tillkännage sin identitet, utan borde få välja själva. Länder som redan förbjuder anonymitet har en brist på spermadonatorer som är ännu värre än i Kanada. Under 2009 fick vi ca. 600 ansökningar och intervjuade nästan 20 procent av dem. Den överväldigande majoriteten uppgav att de inte kommer att donera om deras identitet registreras, säger läkaren Tamer Said, som leder laboratoriet och vävnadsbanken vid Torontos institut för reproduktiv medicin i Ontario.
Spermadonatorer anger ofta sin oro för ekonomiska krav från barnen som skäl för anonymitet. Tamer Said menar dock att spermabanker bör registrera identitet och hälsoinformation för framtida frågor som rör barnens hälsa.
Ian Mitchell, professor i pediatrik och bioetik vid University of Calgary, förkastar Tamer Saids argument som pragmatiska. Han menar att det inte är rätt strategi att underlätta för människor att donera anonymt endast för att öka antalet donationer.
– De etiska argumenten undviks till förmån för pragmatiska argument, säger han till CMAJ.
Tillsammans med Juliet Guichon arbetar Ian Mitchell på en bok om barns rättigheter efter assisterad befruktning. I den berättar han om läkarstuderande som tjänar extra som spermadonatorer, vilket var vanligt förekommande i Kanada innan betalning för donation förbjöds 2004. Ian Mitchell har dock inte kunnat få någon tidigare läkarstudent att medverka i boken, och han tror att de som donerade för pengar inte insåg allvaret i vad de gjorde.
Enligt Juliet Guichon har en del barn, skapade med donerade könsceller, psykiska problem på grund av okunskapen om sitt genetiska, kulturella och historiska ursprung, och har svårt att skapa sin identitet. I provinsen British Columbias domstol har en ung kvinna, Olivia Pratton, som kom till med donerad sperma, inlett en rättsprocess för att ta reda på sitt genetiska arv och för att alla barn över 19 år ska få rätt att veta vem deras pappa är. Andra söker med hjälp av Internet information om sin genetiska historia. Den amerikanska kvinnan Wendy Kramer från Boulder i Colorado, som har en son som kom till med donation, har startat ett online-register för att skapa kontakt mellan donator och barn. ”Donor Sibling Registry” har mer än 25 000 medlemmar från hela världen och har redan skapat 7 000 kontakter.
Läs mer >>
Juliet Guichon tror att samhället i framtiden kommer att underlätta att barn och donatorer sammanförs.
– Det är socialt godkänt att adopterade barn letar efter sina föräldrar; varför underlätta återseenden i en grupp och inte den andra, undrar hon.
Källa: Canadian Medical Association Journal (
www.cmaj.ca)