I december 2004 överlämnade Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare sitt slutbetänkande Förmyndare och ställföreträdare för vuxna (SOU 2004:112) till justitieminister Thomas Bodström. I slutbetänkandet föreslog utredningen bland annat följande:
- Att gamla och sjuka personers möjligheter att bli representerade inför bl.a. hälso- och sjukvården i framtiden skall bli bättre, genom att anhöriga får lagfäst rätt att på vissa områden representera hjälpbehövande.
- Att nya, alternativa ställföreträdarformer till gode män ska finnas. Alla som kan tänkas få ett hjälpbehov skall ha rätt att själva utse en ställföreträdare för kommande situationer då de har förlorat sin mentala förmåga att fatta egna beslut.
- Att en person i en så kallad framtidsfullmakt skall kunna utse en ställföreträdare för framtida behov, gällande bl.a. hälso- och sjukvårdsangelägenheter.
- Att den enskildes förmodade inställning skall utgöra riktmärket för hur ställföreträdaren skall agera. Ett förslag lämnas om att patienter i så kallade livsslutsdirektiv (livstestamenten) skall kunna ge så gott som bindande besked om att de motsätter sig livsuppehållande behandling i livets slutskede.
Katolska kyrkan i Sverige har valt att på eget initiativ ge ett remissvar på slutbetänkandet, med fokus riktat mot de etiska problem som hör samman med förslaget om livsslutsdirektiv.
Katolska kyrkan anser att ett livsslutsdirektiv endast ska vara tillämpligt vid oåterkalleligt döende. Ett livsslutsdirektiv måste även vara så avfattat att allas lika människovärde inte kränks och att inte några livssituationer, t.ex. dem som funktionshindrade lever i, nedvärderas. Permanent medvetslösa patienter och patienter vars ”mentala kapacitet” inte kan återvinnas befinner sig inte nödvändigtvis i livets slutskede. Med god omvårdnad och relativt enkla medel kan dessa personer leva många år. Eftersom de befinner sig i en speciell utsatt situation anser vi att deras liv måste skyddas och att de därför bör undantas från livsslutdirektivets tillämpning. Det saknas i betänkandet en distinktion mellan medicinsk behandling och palliativ vård. Om man i ett livsslutsdirektiv avböjer fortsatt medicinsk behandling innebär detta inte tillika avböjande av god omvårdnad. Vi är inte förpliktigade att förlänga ett döende genom medicinskt livsuppehållande behandling. Men vi är alltid förpliktigade att ge bästa möjliga vård. Oavsett hur ett livsslutsdirektiv avfattas, vill vi, precis som utredaren, avstyrka att det blir absolut juridiskt bindande.
Vidare avstyrker katolska kyrkan att forskning kan ske på beslutsinkapabla personer. Detta hänger samman med den katolska synen på det mänskliga livet, en Guds gåva. Respekten för livet måste i varje livssituation upprätthållas – från konceptionen till livets naturliga slut. Varje individ är en person från början och förblir en person genom hela livet. Denna respekt gäller i högsta grad människor som befinner sig i särskilt utsatta situationer.
Det ska, enligt utredningens förslag, inte vara möjligt att i ett livsslutsdirektiv begära dödshjälp. Katolska kyrkan instämmer med utredningen som i kategoriska ordalag uttalar att dödshjälp aldrig är tillåten i Sverige, inte ens om den skulle stå i överensstämmelse med patientens uttryckliga vilja.
Stockholm den 14 juni 2005