I en enkätundersökning visade sig majoriteten av svenska gynekologer och obstetriker vara positivt inställda till ägg- och spermiedonation.
I Sverige har lagstiftningen gällande assisterad befruktning successivt förändrats till att bli mer tillåtande. Redan 1985 lagstiftade Sverige, som första land i världen, om barnets rätt att få veta sitt ursprung och donatorns identitet. Äggdonation blev tillåtet 2003 och spermiedonation till lesbiska par 2005. Insemination av ensamstående kvinnor, surrogatbehandlingar och embryodonation är dock fortfarande inte tillåtna enligt svensk lag.
En studie, som nyligen publicerats, har nu undersökt svenska gynekologer och obstetrikers inställning till ägg- och spermiedonationär, eftersom de är rådgivare för par som önskar få barn. I studien tillfrågades 1 230 gynekologer och obstetriker som är registrerade som aktiva i Sverige. Av dem svarade 854, dvs. 69 procent. Studien genomfördes av institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Uppsala universitet i samarbete med Linköpings universitetssjukhus och Gävle universitet, och publicerades i medicintidskriften Oxford Journals.
Svaren visade att svenska gynekologer och obstetriker är positiva till ägg- och spermiedonation som metod. Majoriteten av läkarna ansåg att barnet bör få information om hur hon eller han blivit till, men 40 procent motsatte sig rätten att barnet vid mogen ålder får identifierande uppgifter om donatorn. En tredjedel ansåg att lesbiska par inte borde få tillgång till donationsbehandling.
Agneta Skoog Svanberg, barnmorska vid institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Uppsala universitet och ansvarig för studien, menar att om gynekologer och obstetriker uttrycker en negativ inställning till olika sidor av ägg- och spermiedonation kan det begränsa pars möjligheter att diskutera de känslor och tankar som kan vara aktuella i samband med donationsbehandlingar. En negativ inställning kan även påverka möjligheten att rekrytera donatorer och i förlängningen även utbudet av donationsbehandlingar, anser Agneta Skoog Svanberg.
Källor: Läkartidningen (www.lakartidningen.se) och Oxford Journals (humrep.oxfordjournals.org)