Den tyske läkaren Karl Beine har under 20 års tid forskat i varför vårdpersonal dödar sina patienter.
Sedan 1970 har man upptäckt 35 mordserier på patienter i vårdsituationer i hela världen. Läkaren Karl Beine, medicinsk chef för psykiatrin i Sankt-Marien-Hospital i den tyska staden Hamm, räknar dock med att mörkersiffran är minst två-tre gånger så hög om inte ännu högre. Han publicerade nyligen en bok om varför patienter dödas av sina vårdare, Krankentötungen in Kliniken und Heimen. Aufdecken und Verhindern. I en intervju med den tyska tidningen Süddeutsche Zeitung ger han svar på hur det kan komma sig att vårdpersonal dödar sina patienter.
Fallen är svåra att upptäcka eftersom vårdpersonalen i regel dödar med hjälp av läkemedel, vilket kan anses vara en vårdande åtgärd. Dessutom räknar ingen med att det sker på en plats som är gjord för att ge vård. Att vårdpersonal, som i de aktuella fallen i de flesta fall är män, drivs till dåden beroende på deras psyke, menar Karl Beine. De saknar självförtroende, vilket också ofta är anledningen till deras yrkesval; de hoppas på bättre anseende genom sitt yrke för att kompensera den egna osäkerheten. När framgångarna uteblir, eftersom gamla och dödssjuka patienter oftast inte går att rädda, och eftersom samhället ser den sortens vård som en belastning och kostnadsfaktor, återkommer den gamla osäkerheten. Det egna missnöjet med situationen överförs till patienten, och gränsen mellan patient och vårdaren suddas ut. Gärningsmannen anser sig snart veta vad som är bäst för patienten – döden som befriar dem. Efter första gången försvinner hämningarna och den första lättnaden är snabbt borta. I deras ögon blir patientens lidande och det egna arbetet allt mer meningslöst. Därför fortsätter gärningsmannen för att undanröja sitt och andras lidande.
Arbetsbelastningen på sjukhusen spelar en mindre roll, enligt Karl Beine. Däremot är den egna känslan av att inte orka med viktig.
– Det blev för mycket för mig, det fanns så mycket missnöje. Vården var mycket krävande och jag kände mina gränser. Det var helt enkelt för mycket för mig och jag såg ingen annan utväg, förklarar en gärningsman.
I undersökningen kommer det även fram att gärningsmannen långt innan han eller hon upptäcks ibland kallats”dödsängel” eller ”avrättare”. Medarbetarnas reaktioner varierar från bristande uppmärksamhet till förtäckta anvisningar. En medarbetare hade sagt till en gärningsman:
– Gå du till den här patienten, kanske hon dör lite tidigare.
Gärningsmännen gömmer sällan sina dåd. De använder uttryck som ”kola av” och hotar patienter med döden. När medarbetare väljer att se bort är det en extremvariant av vad vi upplever i samhället, menar Karl Beine. Många säger att de en gång vill dö i hemmet men faktiskt tillbringar de flesta sina sista timmar på vårdinrättningar. Vi vill inte se döden och delegerar den till institutioner, och låtsas förvåning när människor missköts eller dödas, säger Karl Beine.
En del av dåden kan undvikas om man uppmärksammar de första tecknen. Finns det ett samband mellan en särskild vårdare och många dödsfall? Vad används för vokabulär på vårdinrättningen? Finns återkommande klagomål från anhöriga? Även genomgång av läkemedel kan vara förebyggande liksom möjligheten till anonyma anmälningar, rekommenderar Karl Beine.
I värsta fall tror vi att vi får bestämma vilket liv som är värt att leva och vilket som inte är det. Vårdaren som har dödat en patient har många gånger inte brytt sig om patientens syn på livet, och många gånger har patienten dödats kort efter att hon blev inlagd. Gärningsmannen känner därför ofta inte offret men anser sig veta vad som är bäst för henne. Det finns liknande mönster i diskussionen om dödshjälp, menar Karl Beine. Debatten förs ur de unga och friskas synvinkel. Vad människor på tröskeln till döden känner vet vi inte. Vill de verkligen att beslutet om deras död ska tas ifrån dem, undrar Karl Beine.
Källa: Süddeutsche Zeitung (www.sueddeutsche.de)