Upptäckten av hur välutvecklade unga ofödda barns sinnen är har förändrat neonatalvården. Man lägger numera stor vikt på nära kroppskontakt med föräldrarna för de allra minsta för tidigt födda barnen.
Tidningen Världen idag skriver om Hampus Åkerberg, som föddes i graviditetsvecka 22 på Akademiska sjukhuset i Uppsala i mars i år. Efter de första dygnen i kuvös fick han komma till föräldrarna, och under flera månader skedde sedan intensivvården hud mot hud hos föräldrarna. Hampus är nu utskriven från sjukhuset.
- Han är väldigt sällsynt, men det händer både i världen och här i Sverige att så omogna barn överlever, säger Uwe Ewald, adjungerad professor i nyföddhetsvård och verksamhetschef vid neonatalkliniken vid Akademiska sjukhuset, till Världen idag.
- För att ett så omoget barn ska kunna klara sig krävs att alla förhållanden är optimala och att det mycket lilla barnet kan kämpa sig igenom alla svårigheter, fortsätter Uwe Ewald. Även om Hampus är ett undantag så räddas i dag många för tidigt födda barn till livet, trots att de föds flera månader för tidigt. Oftast kan de också leva ett normalt liv, betonar Uwe Ewald.
- De allra flesta lever ett normalt liv med sin familj, går i skola och får ett yrke som vuxen.
Uwe Ewald förklarar att av de allra minsta för tidigt födda barnen får mellan 25 till 50 procent någon form av men, men att det inte behöver röra sig om svåra skador.
- Många föreställer sig att de här barnen blir ”paket” och blir förvånade när de ser barnen, säger han och förklarar att de men som kan drabba en relativt stor andel av de allra minsta barnen rör sig om syn- eller hörselnedsättning, påverkad lungfunktion eller olika typer av motoriska och intellektuella problem.
- De här problemen drabbar mer sällan också barn som fötts i fullgången tid. I en skola kan man till exempel inte peka ut någon och säga att det barnet är för tidigt fött.
Upptäckten av hur tidigt de små barnens sinnen utvecklas har fått en stor inverkan på hur de för tidigt födda barnen vårdas. På Akademiska sjukhuset har man de senaste åren gått över till den så kallade kängurumetoden, som bygger på nära kroppskontakt med föräldrarna.
- Tidigare separerades barnen från sina föräldrar och vårdades i en extrem och besvärlig miljö med ljud, ljus, stick och smärta. I dag är det kanske inte främst den tekniska utvecklingen som ger de största framstegen, utan anpassningen till barnens och föräldrarnas behov, med nära kroppskontakt, lugn och ro och anpassning efter barnets vakenhet, förklarar Uwe Ewald.
- För 20 år sedan trodde man inte att de för tidigt födda kunde känna smärta. I dag vet man att smärta och obehag är skadligt för den omogna hjärnans utveckling. Tidigare fick de nästan ingen smärtlindring, i dag försöker man hindra smärta och obehag på olika sätt.
Källa: Världen idag (www.varldenidag.se)