Par som försöker få barn brukar lyckas inom ett till två år. Oförmåga att få barn efter två års försök klassas av Världshälsoorganisationen (WHO) som infertilitet eller ofrivillig barnlöshet. Det anses att cirka 10-15 procent av alla par i Sverige drabbas av detta problem. Inte minst idag, då många par i Sverige väntar längre med att bilda familj, blir ofrivillig barnlöshet alltmer utbredd. Fertiliteten avtar med åldern, speciellt hos kvinnan. Men problemet kan ligga hos både mannen och kvinnan. I cirka en tredjedel av fallen ligger felet hos kvinnan. Men lika ofta (30 procent) ligger felet hos mannen eller hos båda parter.
Assisterad befruktning är ett samlingsnamn för de olika medicinska behandlingar som tillhandahålls för att bota ofrivillig barnlöshet. Följande behandlingar erbjuds idag:
- Ovulationsstimulering. Behandlingen avser de kvinnor som har problem med ägglossning vid glesa eller uteblivna menstruationer. Tabletter med den verksamma substansen clomifen eller injektioner innehållande follikelstimulerande hormon (FSH) påverkar äggen att mogna och lossna. Behandlingen kan utföras av specialistläkare med inriktning på infertilitet, både på privata kliniker och på sjukhus. Väntetiderna brukar i allmänhet vara korta.
- Insemination. Om det visar sig att kvinnan har normal ägglossning och att mannen har normal spermieproduktion finns det olika metoder som hjälper spermierna och ägget att mötas. Vid insemination lägger man in en tunn plastslang genom livmoderhalsen med mynningen i livmodern, och sedan sprutar man in sperman till livmodern. Då får spermierna en kortare väg att simma till ägget. Makeinsemination kan göras både på privata kliniker och på offentliga sjukhus. Om maken helt saknar spermier finns det möjlighet i Sverige att hjälpa kvinnan bli gravid med hjälp av någon annan mans spermier (givarinsemination).
- Provrörsbefruktning (in vitro-fertilisering eller IVF). Om det inte finns någon passage i kvinnans äggledare, eller om kvinnan lider av hormonrubbningar, kan numera befuktning ske utanför kvinnans kropp. Behandlingen börjar med att kvinnans äggstockar stimuleras med hormonbehandling (FSH och hCG) under cirka tio dagar. Därefter hämtas äggen ut genom att läkaren punkterar äggblåsorna med en tunn nål som suger ut äggcellerna. Befruktningen sker i ett provrör eller snarare ett glaskärl som kallas petriskål. Efter två till tre dagar kan ett eller två befruktade ägg sättas in i livmodern med hjälp av en kateter (tunn plastslang). För att embryot ska fastna och börja växa måste kvinnan ta ett nytt hormon, progesteron, fram till åttonde graviditetsveckan. En annan variant av provrörsbefruktning kan göras om mannen har dålig spermieproduktion. Det kallas Intracytoplasmatisk spermieinjektion (ICSI) och innebär att en enstaka spermie sprutas in i äggcellen med en mikroinjektion. Kvinnor med dåliga ägg eller med inga ägg alls kan numera behandlas i Sverige med hjälp av äggdonation från en annan kvinna. Tillgången till offentligt finansierade IVF-behandlingar är olika i olika delar av landet. Väntetider varierar från sju månader till två år. Priset per IVF-behandling på privata kliniker varierar mellan 15 000 och 30 000 kronor.
Enligt Socialstyrelsen sker omkring 8 000 fullbordade IVF behandlingar med 2 500 inträffade graviditeter varje år. Antalet givarinseminationer i Sverige under perioden 1989-1999 var mellan 500 och 1 000 och resulterade i mellan 26 och 90 födslar per år.
I Sverige regleras assisterad befruktning av lagen (1984:1140) om insemination, lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen, föräldrabalken samt sekretesslagen (1980:100). Givarinsemination är tillåten endast om kvinnan är gift eller sambo med en man eller kvinna samt om partnern gett sitt samtycke. Behandling sker endast vid offentligt finansierade sjukhus med kompetens i området efter att paret prövats för medicinsk, psykologisk och social lämplighet. Sedan 1 januari 2003 får sperma från avliden givare inte användas vid insemination.
Samma dag blev det dock tillåtet att donera ägg och att behandla med äggdonation via IVF. Förutsättningen är att givare av ägg eller spermie är myndig, samt att den behandlade kvinnan är gift eller sambo och har partnerns samtycke till behandlingen. Dock är det förbjudet att använda både donerade ägg och spermier samt att behandla kvinnor efter klimakteriet. Det är också förbjudet att en annan kvinna bär barnet under graviditeten (surrogatmoderskap). Homolog IVF-behandling (med båda makarnas egna könsceller) tillåts både på offentliga sjukhus och privata kliniker. Heterolog IVF-behandling (med ägg eller sperma från donator) tillåts däremot endast på offentliga sjukhus. Enligt lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från människa får överblivna eller övertaliga embryon som tillkommer i samband med IVF-behandlingar förvaras i fryst tillstånd i högst fem år.
Föräldrabalken säger att kvinnan som föder ett barn som tillkommit genom äggdonation från en annan kvinna skall anses vara barnets moder. Om barnet tillkommit genom spermiedonation skall moderns make eller sambo, som lämnat samtycke, anses vara barnets far. Barn som tillkommer antingen genom spermie- eller äggdonation har rätt att veta givarens identitet. Denna identitet ska antecknas i sjukhusjournalen och bevaras i 70 år.
Prioriteringsmässigt räknas ofrivillig barnlöshet som en sjukdom och behandlas under rubriken "vård av mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar," den näst lägsta prioriteringsgruppen. Det innebär att en patient inte kan kräva att denna behandling utförs och bekostas av landstinget.
Ofrivillig barnlöshet kan upplevas som en tragedi. För många är meningen med livet just att ha barn och att en dag få se sina egna barnbarn. Barn är också det mest betydelsefulla uttrycket för kärleken mellan man och kvinna. Men samtidigt som många vill ha barn, skjuts beslutet att bilda familj allt längre upp i åldrarna. Trycket från andra eller den egna önskan att prioritera fritid, utbildning och karriär i unga år leder till att många par väntar med barn tills de är i trettioårsåldern. Då avtar redan fruktsamheten för kvinnan, och det kan vara en sorglig överraskning när det önskade barnet inte kommer som planerat. De medicinska landvinningarna i det som kallas "reproduktiv teknologi" kan hjälpa många par, men det kan också invagga allmänheten i den falska föreställningen om att det alltid är möjligt att "skaffa" egna barn. Så är dock inte fallet.
Längtan efter att få barn är naturlig. Behandlingar såsom insemination och IVF, i synnerhet när det sker med hjälp med spermie- eller äggdonation, ställer dock en rad frågor på sin spets. Vilken är kopplingen mellan sexualitet och fortplantning? Är det betydelsefullt hur ett barn kommer till? Vad betyder föräldraskap? Vilka rättigheter har barnet att få veta om sitt biologiska ursprung? Hur långt får man tänja på gränserna för vad naturen själv tillåter?
Ju mer vi frikopplar sexualitet från fortplantning desto mer löper vi risken att förvanska viktiga dimensioner i sexualiteten och att göra mänskligt liv till en sak. Att framställa barn i ett glaskärl är inte en oskyldig handling. Den ger oss makt över vårt eget ursprung på ett helt nytt sätt och förändrar vår syn på det mänskliga livets värde. Det faktum att livsdugliga embryon fryses ned, tinas eller/och kasseras i samband med IVF-behandlingar ifrågasätter också tanken på ett människovärde. Att kassera ett livsdugligt embryo betyder ju att ett mänskligt liv för alltid utsläcks. De tekniska möjligheterna som numera finns att klona högre däggdjur, inklusive människan, ställer allvarligare frågor.
Beträffande barnens rätt i samhället har barnombudsmannen (BO) ställt sig kritisk till äggdonation i Sverige. BO anser att lagen strider mot artikel 7 punkt 1 i FN:s barnkonvention som säger att barn så långt möjligt ska få vetskap om sina föräldrar. Att tillåta sperma- resp. äggdonation samt att folkbokföra den gifte eller sammanboende mannen som barnets genetiske fader skyddar de vuxnas intressen, inte barnens. BO hänvisar till en studie som visar att 30 procent av föräldrarna vars barn tillkom via givarinsemination inte tänker berätta för barnet om dess ursprung. Det är anmärkningsvärt, säger hon, att lagen utvidgar provrörsbefruktning till att även omfatta donation av ägg eller sperma samtidigt som den vill efterleva FN:s barnkonvention.
Katolska kyrkan ser fruktsamheten som en mycket viktig dimension av äktenskapet. Vid alla katolska vigslar lovar paret att ”ta emot de barn som Gud ger och att fostra dem enligt Kristi och hans kyrkas bud.” Att ta emot dessa barn och att fostra dem enligt Kristi bud ses som en delaktighet i Guds försyn. Därför ställer sig kyrkan positiv till behandlingar som hjälper ofrivilligt barnlösa par att bli med barn, dock inte till vilket pris som helst. Eftersom barn ses som ett uttryck för parets inbördes kärlek samt för Guds försyn i naturens ordning, anser katolska kyrkan att sexualitet och fortplantning inte får skiljas totalt från varandra. Om det sker, finns risken att den sexuella akten mister sin djupa personliga dimension och att det mänskliga livet förvandlas till en sak. Därför måste det mänskliga livet uppstå, enligt katolska kyrkan, i makarnas gåva av sig själva till varandra som sker i den äktenskapliga akten. Exploateringen av sexualiteten i dagens kultur och utvecklingen av metoder som gör att man kan tillverka människor i ett glaskärl besannar kyrkans farhågor om riskerna att skilja sex och fortplantning totalt från varandra.
Utifrån denna syn anser katolska kyrkan att behandlingar som ökar parets möjligheter att få barn inom ramen för naturens ordning, såsom ovulationsstimulering, är etiskt godtagbara. Alla andra metoder anses av samma skäl vara etiskt bristfälliga. Speciellt problematiskt är det i kyrkans syn när parets äktenskapliga integritet kränks genom inblandning av en tredje part, såsom vid medverkan av spermie- eller äggdonator eller surrogatmamma. Katolska kyrkans ställningstagande i dessa frågor har uttryckts auktoritativt i flera dokument från den Heliga stolen, däribland Troskongregationens Donum Vitae från 1987 och påven Johannes Paulus II:s encyklika Evangelium Vitae från 1995. upp