Stamceller är omogna celler eller ursprungsceller som genom delning kan ge upphov till nya omogna celler eller till mer specialiserade celler i kroppen. Dessa celler utgör nyckeln till förståelsen av hur människokroppen utvecklas och förnyas. Därför röner de ett så stort intresse.
Det finns olika typer av stamceller. Totipotenta celler har förmågan att bilda alla slags celler i kroppen och kan därmed också ge upphov till en ny individ. Den befruktade äggcellen, som även kallas zygot, är en totipotent stamcell som har den inneboende möjligheten (potentialiteten) att växa till en fullvuxen individ. Pluripotenta stamceller förekommer fram till några dagar efter konceptionen i embryots utveckling (i blastocytstadiet, det stadium där ett yttre skal av celler börjar omge en inre cellgrupp). Pluripotenta stamceller har förmågan att bilda alla slags celler i kroppen. Dock kan de inte ge upphov till en ny individ. Hos den vuxna människan förekommer till slut även multipotenta stamceller som ger upphov till olika celler i ett visst organ.
En annan viktig distinktion som brukar framföras i detta sammanhang är skillnaden mellan embryonala stamceller och adulta stamceller. Embryonala stamceller (totipotenta eller pluripotenta) förekommer endast hos embryot i det allra första stadiet av människolivet. Adulta stamceller (multipotenta) förekommer däremot hos alla vuxna individer.
Att det finns stamceller i vår kropp och att de kan användas i medicinska behandlingar för att ersätta sjuka celler har man vetat länge. Adulta stamceller har använts sedan flera decennier i behandlingen av blodcancer. Vad som är nytt och vållat den aktuella debatten är den nyfunna möjligheten att isolera totipotenta och pluripotenta stamceller och få dem att dela sig utan att ändra karaktär. Med andra ord finns nu möjligheten att odla stamcellslinjer med oerhörd potential. Forskare har också visat att dessa celler kan, under vissa omständigheter, specialisera sig, dvs. förvandlas till mer specifika celler som hjärnceller eller muskelceller. Med hjälp av denna kunskap hoppas man kunna hjälpa patienter som lider av bland annat Parkinsons sjukdom och diabetes. Hos patienter med Parkinsons sjukdom dör de nervceller i hjärnan som producerar signalämnet dopamin. Forskare arbetar nu med att få stamceller att bilda dopaminproducerande nervceller. Israeliska forskare har också rapporterat att de har lyckats få embyonala stamceller att omvandlas till insulinproducerande celler som kan ge nytt hopp åt patienter som lider av typ 1 diabetes. Det finns många andra möjliga medicinska tillämpningsområden för stamcellsforskning. Dock befinner sig denna forskning ännu på ett mycket tidigt stadium.
Användning av adulta stamceller i medicinska behandlingar innebär inga stora etiska problem eftersom man använder sig av kroppens redan befintliga resurser. Att skörda adulta stamceller är inte mer etiskt problematiskt än att ta ett blodprov. Utvinning av embryonala stamceller är däremot högst kontroversiell eftersom den förutsätter förstörelsen av ett mänskligt embryo, dvs. utsläckandet av ett mänskligt liv i dess allra tidigaste utveckling. Embryon som används vid forskning kan hämtas bland dem som redan framställts i samband med assisterad befruktning och som bevaras nedfrusna. Med samma teknik kan man också framställa embryon endast i forskningssyfte. Till slut talar man redan om möjligheten att framställa nya embryon genom somatisk kärnöverföring, s k terapeutisk kloning (se kloning >>).
Rättsläge
Vetenskapsrådet, Sverige högsta forskningspolitiska instans, har formulerat etiska regler för svensk stamcellsforskning. I ett utlåtande från den 4 december 2001 beslutades det att 1) tillåta användning av mänskliga embryon längst t o m fjorton dagar efter befruktning (frystid ej inräknad) som uppstått i samband med IVF-behandling och som bedöms som oanvändbara i framtida behandlingar och 2) tillåta forskningsetisk prövning av projekt i vilka embryon framställs genom kärnöverföring, s k terapeutisk kloning. Samtidigt rekommenderade Vetenskapsrådet ett tydligt förbud mot s k reproduktiv kloning, dvs. framställning av ett embryo genom kärnöverföring i syfte att få barn.
Regeringen gav stöd åt Vetenskapsrådets beslut. Efter ett riksdagsbeslut röstades lagändringar igenom, som fr.o.m. april 2005 tillåter forskning på befruktade ägg och embryonala stamceller. Den nya lagen innebär att Sverige kommer att tvingas reservera sig, vid eventuell ratificering, mot artikel 18.2 i Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och biomedicinen (den s k Oviedokonventionen) som uttryckligen förbjuder framställande av mänskliga embryon för forskningsändamål.
Internationellt råder det stor oenighet om huruvida forskning på embryonala stamceller ska tillåtas eller inte. Storbritannien, Schweiz och Sverige har intagit den mest tillåtande hållningen medan det i Tyskland fortfarande är förbjudet att ens framställa övertaliga embryon vid IVF-behandling. I USA har Bushregeringen formulerat en policy som innebär att statliga medel endast får ges till forskning på redan existerade stamcellslinjer men som förbjuder statlig finansiering av stamcellsforskning på embryon. Europarådet försökte men misslyckades att utarbeta ett tilläggsprotokoll till Oviedokonventionen om forskning på embryon. Oenigheten i frågan är fortfarande för stor.
Debatten om embryonal stamcellsforskning har varit livlig i Sverige vilket visar att mycket står på spel. Man har framhållit vikten av att låta forskarna arbeta vidare för att bättre förstå livsprocesserna i livets början och lyft fram den enorma nyttan som denna forskning kan ha i framtiden. Även om forskningen är i ett mycket tidigt stadium förespås medicinska tillämpningar som kan leda till att bota sjukdomar som Parkinsons och diabetes.
Det är svårt att försvara människans värde vid emryostadiet på ett sätt som kan kännas relevant för forskare som vill föra sitt ämne framåt, för patienter som lider av obotliga sjukdomar och väntar på effektiva behandling eller för företagsledare (och aktieägare) som ser nya marknader öppnas. I detta sammanhang kan argument mot forskning på embryonala stamceller verka abstrakta, orealistiska och bakåtsträvande. Med lite distans till de pragmatiska intressen som härskar kan man dock konstatera att vi står inför ett viktigt vägval. Här är det inte frågan om ett existentiellt ställningstagande, såsom i abort, då ett liv hotar ett annat liv eller upplevs som ett hot. Här är det inte heller frågan om ett val mellan patientens självbestämmande och samhällets ansvar, såsom i debatten om eutanasi. Debatten om stamceller gäller den mycket mer fundamentala frågan om vilket värde ska ligga till grund och bära upp alla våra övriga värden och prioriteringar. Är det respekten för livet självt eller en viss syn på liv och hälsa?
Samhället har ett gemensamt ansvar att promovera bättre hälsa och livskvalitet för alla. Detta mål förutsätter dock en mer grundläggande respekt för livet utan vilken hälsa och livskvalitet är omöjlig. Utan denna grundläggande respekt för mänskligt liv står andra ambitioner eller strävanden på lös grund. Människan riskerar att själv bli en förbrukningsbar vara i de abstrakta idealens tjänst (såsom en viss föreställning om livet och hälsan).
Katolska kyrkan säger nej till forskning på embryonala stamceller eftersom det innebär förstörelse av människoliv i dess allra första stadium. Varje nytt människoliv uppstår i konceptionen då en ny genotyp bildas vars utveckling därefter är samordnad och fortlöpande, utan språng, fram till födelsen och vidare till vuxen ålder. Att som i Sverige tillåta människan att kunna förfoga över embryot under de första fjorton dagarna i sin utveckling är godtyckligt och har ingen objektiv grund i biologin. Före och efter denna gräns handlar det om samma organism som oavbrutet strävar efter att förverkliga sina möjligheter och uppnå mognad. Även om det kan anses att embryot växer i skyddsvärde i takt med sin utveckling står vi redan från början inför en individ som i kraft av sin tillhörighet i den mänskliga familjen äger ett okränkbart värde. Vi får inte förfoga över detta liv. Våra legitima ambitioner att vinna mer kunskap och förbättra hälsa kan inte förbise det mer grundläggande ansvaret att skydda vårt gemensamma människovärde. upp