Utmattningsdepression

Talare:

Erwin Bischofberger, jesuitpater, professor emeritus i medicinsk etik vid Karolinska institutet, ledamot i Respekts råd

Marie Åsberg, professor emeritus i psykiatri vid Karolinska institutet

Helge Lockner, läkare och medlem i Focolare-kommuniteten

Magnus Nyman, professor i idéhistoria vid Uppsala universitet och katolsk präst

Benedicta Lindberg, Respekts generalsekreterare, hälsade alla välkomna och berättade om kvällens tema.

F. Erwin Bischofberger inledde sedan med att påpeka att människan är en bristvarelse, något som bland annat yttrar sig i trötthet och utmattning. Det beror i grunden på diskrepansen mellan människans begränsning och hennes längtan och ambition att överskrida alla gränser. I denna utsatthet och gränssituation kan det vara dags att fundera över att sänka ambitionsnivån. Den som brinner hamnar lätt i farozonen att bli vidbränd eller utbränd. På sikt är lagom bäst.

F. Erwin menar vidare att man bör reflektera över sina prioriteringar. Minst två faror kan lura en ambitiös person: för det första kör man för hårt eller stiger för brant i karriärstegen för att vinna erkännande och prestige. För det andra drivs man av en överdriven pliktkänsla: plikten framför allt. Båda attityder bör ifrågasättas. Det kan vara en dygd att säga nej och att istället göra det man trivs med och tycker om.

Den kristna tron prioriterar ”varat” framför ”görat”. Det vi gör ska bygga på det vi är. I vår tid bygger det vi är på det vi gör. Det är ”görat” som ger oss vår identitet inför oss själva och inför varandra. Det innebär att vi dagligen ska bejaka våra liv som personer, oberoende av hur vi lyckas som aktörer. Utifrån det vi är (Guds avbild, pilgrim, sökare osv.) ska vi bedöma, ifrågasätta, befrämja och prioritera det vi gör, sade f. Erwin avslutningsvis.


Magnus Nyman talade om vad begreppet utbrändhet kan betyda i nutida debatt och synen på utbrändhet i historien. Lyssna på föredraget >> Ordet utbrändhet kan påminna om Graham Greens bok ”A Burnt-Out Case” (1960) på svenska ”Utbränd” (1967), där en av huvudgestalterna, Querry, hävdar ”I haven’t enough feeling left for human beings
to do anything for them out of pity.” Enligt en del källor lånade psykoanalytikern Herbert Freudenberg ordet från Greenes roman och skapade det diffusa begreppet utbränd.

Begreppet utbränd går tillbaka på den antika temperamentlärans beskrivning av den balanserade melankolikern, enligt vilken en dominans av svart galla kunde åstadkomma en form av uttorkning och dystert sinne, en form av galenskap. Samtidigt var det länge fint att vara melankoliker om man var grubblande, ”galen”, på rätt sätt, d.v.s. mer genialt avvikande. Aristoteles hävdade att såväl han själv som alla andra äkta akademiker hade en släng av melankoli. Medeltidens munkar och präster, som gärna identifierade sig med antikens lärde och som hade accepterat den "hippokratiskt-galenska" traditionen inom medicinen, hävdade mer eller mindre undantagslöst att de var melankoliker. Deras hälsoläge förvärrades ytterligare av celibatet som kunde skapa psykisk och fysisk obalans, men på ett ganska fint och nobelt sätt. Perioder av depression och trötthet var liksom en yrkesrelaterad åkomma som kunde vara ett tecken på begynnande helighet, att vara värdig att dela fädernas kamp mot ondskan.

Melankolin har många ansikten. Under 1600-talet dök en ny sjukdom upp, nostalgi. Den observerades i huvudsak hos schweizare långt borta från hemlandet. Bästa boten för nostalgi var att återsända den sjuke till hemlandets alplandskap. De som inte fått återvända försvagades snabbt, dog eller hamnade i olika tillstånd av delirium och galenskap.

Romantikern under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet tycks fortfarande ha odlat melankolin för att beskriva sitt grundtillstånd. Det ensamma geniet som höjde sig över massan balanserade på randen av ett stup, nu också alltmer hotad av det moderna livet, stressen från storstäderna och den bullrande massan.

Vid 1800-talets slut användes ordet ”utbränd” för att beskriva den deprimerande sinnesstämning som fanns i studentkretsar, bland författare och konstnärer. August Strindberg talar om ”utbrända hjärnor” och ”utbränt blod”. En annan, tidigare okänd, åkomma dök också upp, neurasteni. Den spreds bland bankfolk, industrialister, ämbets- och vetenskapsmän. Nyckelsymptomen var djup trötthet, minnes- och koncentrationsrubbningar, huvudvärk, yrsel, depression och en rad fobier.

Under senare hälften av 1800-talet, de stora förändringarnas tid, började de nya vetenskaperna utmana tron med sekularisering som följd. Samtidigt som telegrafledningarna lades över Atlanten började spiritister ordna seanser. Ett nytt samhällsbygge med nya politiska reformrörelser som nykterhetsloger, bildningsförbund och kvinnogrupper bildade ett nytt mönster för samhället. Nya roller och ifrågasättande av det bestående blev allt vanligare. Kan inte allt detta göra stressen begriplig, undrade Magnus Nyman.

Det moderna begreppet ”utbränd” introducerades av psykoanalytikern Herbert Freudenberger. Tidigare hade fenomenet oftast drabbat personer i människovårdande yrken. Under 1980-talet blev det en del av moderniteten, den snabba pulsen och yrkesgrupper som aktiemäklare, it-konsulter, fastighetsspekulanter och lobbyister berördes av det som tidigare ansågs vara en kvinnosjukdom som förknippades med svaghet och förlorare. Nu ändrades bilden till att visa att det bakom personens hårda yta döljer sig en känslig person.

Avslutningsvis sammanfattade Magnus Nyman att symptom på utmattning har funnits sedan urminnes tider, mänskligt lidande har negligerats, diagnostiserats och behandlats, och just dessa åkommor på rätt likartat sätt.


Marie Åsberg talade om utmattningsdepressionens symtombild, biologiska markörer, behandling och prevention. Lyssna på föredraget >> Marie har sedan 1998 arbetat med syndromet utmattningstillstånd, och hon visade bland annat diagram över antalet människor i Sverige som drabbats av utmattningsdepression. Se bilderna >> Det skedde en nedgång av antalet långtidssjukskrivna från 1992 till 1997, men 1997 ökade antalet dramatiskt igen för att kulminera år 2003. I april 2003 var 286 876 personer i Sverige sjukskrivna i mer än 30 dagar. Det var främst den psykiska ohälsan som ökade under denna period.

Människovårdande yrken kan vara utmattande att döma av den höga andelen psykisk ohälsa bland långtidssjukskrivna i dessa yrken. Av långtidssjukskrivna undersköterskor är 27 procent oförmögna att arbeta på grund av psykisk ohälsa, för läkare är siffran 41 procent och för kvinnliga läkare 50 procent. För långtidssjukskrivna präster i svenska kyrkan är siffran 47 procent, och gäller även för övriga anställda i svenska kyrkan.

Långtidssjukskrivningar är dyrt för samhället, vilket är en av anledningarna till att frågan debatteras så mycket på senare tid. Från försäkringskassans sida arbetar man för att få ner sjukskrivningstalen. En liten del av totala kostnader går till rehabilitering. Att sjukpensionera de långtidssjukskrivna ska i längden hjälpa till att sänka kostnaderna för sjukpenningen.

Marie undrade vad orsaken till den psykiska ohälsan är och började 1998 intervjua personer med den psykiatriska diagnosen stress. Cirka 85 procent av dem som deltar svarar ”arbetet” i första hand på frågan om vad som orsakar deras stress. I merparten av fallen finns utlösande faktorer både i arbetet och i familjelivet. I många fall är arbetet den enda identifierbara utlösande faktorn. Definitionen på psykisk hälsa är, enligt Sigmund Freud, att kunna älska och att kunna arbeta. Precis detta anger de intervjuade personerna som bakgrund till deras problem. Oftast är det dock en dramatisk situation som är den utlösande faktorn, som till exempel yrselattacker, hjärtklappning, gråt, panik eller ”hjärnsläpp”, dvs. plötslig glömska.

I regel är situationen inte akut, utan det ligger en lång historia bakom. Till exempel gör en extra belastning på jobbet att det vanliga livet, med allt det innehåller, beskärs. Det man oftast drar ner på för att hinna med allt är sömnen och det sociala umgänget. Kroppen reagerar tidigt och man brukar få värk och småningom även trassel med magen. Först låter man bli att sova, och sedan kan man inte längre sova. Man tappar energi och får svårigheter med minnet och koncentrationen, man får skuldkänslor och nedstämdhet och sedan är utmattningsdepressionen ett faktum.

Ambitiösa personer har svårt att vända själva, riskerar att gå långt ner i utmattningsspiralen och behöver sedan hjälp utifrån för att ta sig ut. Normalt vältränade människor kan plötsligt få svårt att gå upp för trappor på grund av trötthet och uthålligheten samt återhämtningsförmågan är dålig. Man sover mycket men sömnen är av dålig kvalitet, eftersom man konstant vaknar små stunder. Man är överkänslig för ljus och ljud och framförallt för krav. Allt detta är en reaktion på långvarig stress.

Det är cyniskt att säga att utmattningssyndrom inte finns, sade Marie och berörde särskilt situationen för medelålders kvinnor som ofta möter förakt när de blir trötta och deprimerade. Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson vill att företagshälsovården ska ta över ansvaret för sjukskrivningar. Under sommarens debatt om fusk med sjukskrivningarna kom det upp att när hon själv hade "en släng av utbrändhet" för tio år sedan behövde hon ingen sjukskrivning. Hon sade: ”När jag själv var utbränd var jag hemma i tre dagar”. Problemet berör främst kvinnor och därför skrev kolumnisten Margareta Norlin i Aftonbladet år 2002: ”Problemet med dessa medelålders kvinnor är inte att de är lata och bortskämda. Problemet är att de inte är tillräckligt påstridiga och aggressiva! Det finns inte tillstymmelse till smitarkultur bland medelålders kvinnor i offentliga sektorn. De arbetar tills de stupar. Av ren plikt. De har en så överdimensionerad ansvarskänsla att politiker och direktörer helt enkelt inte tror att det är sant. Sverige har länge varit helt beroende av dessa kvinnor. De är Sveriges osedda hjältar. Det enda de får tillbaka är förakt.”

Utmattningssyndrom är den fysiska och psykiska reaktionen på mycket långvarig stress utan tillräcklig återhämtning. Centrala symtom är psykisk och fysisk trötthet som inte kan vilas bort, kognitiva symtom, fysiska obehag där depression är en vanlig komplikation. Det är förenat med biokemiska störningar i stresshormoner och vissa cellulära tillväxtfaktorer. Det är ofta mycket långvariga tillstånd med dålig prognos utan rehabilitering.

När man är deprimerad är stresshormonerna i kroppen mycket känsligare än vanligt. Belastar man dem utsöndrar man fler stresshormoner. När man har utmattningssyndrom är det tvärtom; man får en onormalt låg frisättning av stresshormoner. Vi vet även att det finns en del andra biokemiska faktorer som skiljer friska från stressade människor, påpekade Marie och sade vidare att utmattning går att förebygga. På individnivå genom stresshantering, på arbetsgruppsnivå genom kollegiala samtalsgrupper och på arbetsledarnivå med hjälp av arbetsledarutbildning.

Maries slutsats är att utmattningssyndrom är ett stressinducerat sjukligt tillstånd, åtföljt av mätbara biokemiska förändringar. Det skiljer sig från “normal” trötthet. Depression är en vanlig komplikation till utmattningssyndrom. Att reparera utmattningssyndrom tar två år eller längre. En enkät har visat att bara en fjärdedel av de långtidssjukskrivna för psykiatriska diagnoser var tillbaka på sina arbetsplatser efter ett år. Behandlingen, vare sig det var psykoterapi eller läkemedel, tycktes inte påverka förloppet. Utmattningssyndrom kan medföra arbetsoförmåga under mycket lång tid. Det är svårt att behandla, men lätt att förebygga.


Helge Lockner delade sedan med sig av sina personliga erfarenheter av utmattningsdepression och sina reflexioner kring det faktum att tron kan hjälpa, men också stjälpa i ett sådant läge. Lyssna på föredraget >>

År 2003 dog Helges mor i cancer och därefter följde ett intensivt år i Focolarekommuniteten med ett ekumeniskt biskopsmöte, ett nordiskt familjeläger och en stor dag för de andliga rörelserna i kyrkan i Sverige, där en stor del av ansvaret för förberedelser av dessa evenemang låg på Helge. Dessutom är arbetet som läkare med vård av cancerpatienter i livets slutskede ofta både fysiskt och känslomässigt intensivt.

Helge brann för alla dessa aktiviteter som han hade ansvar för, det kändes roligt, viktigt och meningsfullt. ”Vi gjorde något tillsammans för Gud, för kyrkan, för våra medmänniskor, något som betydde mycket för många. Jag fick mycket positiv feedback, kände mig duktig och uppskattad”, förklarade Helge. Allt detta bidrog dock till att han inte slog av på takten när han började bli allt tröttare.

Tempot var högt i flera år och dygnet tänjdes. En ständig närvaro var möjligt tack vare mobiltelefon och bärbar dator. För paus, idrott och avkoppling fanns ingen tid längre. Att be om hjälp när man själv gör allting mycket snabbare och bättre var inget alternativ, och Helge ställde alltid upp.

Helge berättade vidare att han alltid har varit en intensiv och entusiastisk person, men omgivningen började reagera när han konstant var på ’högvarv’, stressad, otålig och lättirriterad. Så småningom började allt kännas mer och mer tungt. Den glädje han tidigare upplevt i det han gjorde försvann. Helge började uppleva alla uppgifter och förfrågningar om hjälp som krav.

Både Helge själv och omgivningen bagatelliserade i början symtomen, tills våren 2005 då både han själv och flera i Focolare upplevde att han mådde så dåligt att det krävdes hjälp. En psykiater inom Focolare ställde diagnosen utmattningsdepression. Stödsamtal, medicinering och sjukskrivning med utlandsresa följde omgående. Vid återkomsten till Stockholm lämnade Helge ifrån sig alla ansvarsuppdrag i Focolarerörelsen. En sakta återhämtning under 1½ års tid började och en återgång till läkararbetet följde.

Enligt Helges erfarenhet finns riskfaktorer när man är kyrkligt engagerad, fallgropar eller bördor som tron kan lägga på oss. Helge påpekade att man för att bli utbränd måste brinna för något. Som kristna brinner vi för Gud, för Kyrkan, för våra medmänniskor.
Vår hängivelse vet ibland inga gränser, det är roligt och känns meningsfullt. Som kristna riskerar vi att bränna ut oss ”för Guds skull”.

Helge berättade att han större delen av sitt liv har levt med en idealbild av den kristna kärleken som en gränslös kärlek, en kärlek som ger allt och inte begär något för sig själv, som Jesus på korset. Vi ska ge allt, till och med livet för varje medmänniska: ”älska varandra som jag har älskat er”. ”Älska din nästa som dig själv”.

När Helge tänkte att han inte borde klaga och inte skulle be om hjälp gick han in i någon slags hjälte- eller martyrroll och när han började må dåligt tänkte han att man inte ska känna efter, inte tänka på sig själv utan bara på andra, vilket resulterade i en tomhet med mörker och meningslöshet.

Helge påpekade att myten att en kristen inte kan och inte ska bli deprimerad blir till en börda, eftersom en kristen ju har allt. ”Är du deprimerad är din tro, ditt kristna liv, inte tillräckligt stark”, anser många. Det finns även en rädsla inom kristna kretsar för att gå till en psykiater, eftersom man har hört att de motarbetar den kristna tron och dess värden, särskilt här i våra sekulariserade länder.

Dock kan tron också ge styrka, anser Helge och berättade, att när han funderade på om han höll på att bli psykotisk var det en enorm kraft och trygghet att våga överlämna sig helt i Guds hand, och därmed i människors hjälpande händer, vilket förutsätter att man får hjälp att ta emot denna kärlek av närmaste, den kristna gemenskapen, och även professionell hjälp. Inte minst för att upptäcka den andliga dimensionen av en ökenperiod i livet, en positiv aspekt av en smärtsam erfarenhet, en aspekt som gav en mening, en riktning mitt i kaoset.

Avslutningsvis resonerade Helge att han upplever att han har fått en andra chans i livet genom tillfället att stanna upp och att, genom medbröders och professionell hjälp, se med kritiska ögon vad han håller på med, vad som är viktigt i livet och vad som inte är det. I efterhand ser Helge denna speciella livsperiod som en Guds gåva, inte nödvändigtvis något Gud ville, men något Han tillät, ledsagade Helge igenom och gjorde till något värdefullt, som han kan vara tacksam för.

Respekt tackar talarna för de mycket intressanta och innehållsrika föredragen som belyste ämnet utmattningsdepression, ett tillstånd som påverkar så många människors liv.